Recension: The Elder Scrolls V: Skyrim

C C C C C

Redan sedan spelet Elder Scrolls III: Morrowind kom ut i 2001 har jag varit ett fan av Elder Scrolls serien. Både Morowind och Oblivion (del 4 i serien) har jag spenderat många timmar med, och nu har den femte delen i serien äntligen anlänt.

The Elder Scrolls V: Skyrim börjar på ett traditionellt sätt för serien, spelaren är fängslad, lär sig grundera i spelet och släpps ut i världen. Man kan välja att följa spelets berättelse, men man kan även börja gå i det motsatta hållet och bara utforska den gigantiska spelvärlden. Det är det som är det fina med Skyrim, man kan verkligen göra det man själv vill. Det finns många spel som lovar en ”sandlåda” med oändliga val och aktiviteter, men Skyrim är en av de få spelen som verkligen lever upp till löftet. Om man vill följa spelets berättelse eller inte är upp till spelaren. Man kan rädda världen från drakar som eldar upp landet, men man kan även ignorera berättelsen helt och hållet och göra precis det man vill.

Grafik

Skyrim är en av de snyggaste spelen jag har spelat under mina år som spelnörd. Bethesda har verkligen lyckats att skapa en levande värld med en otrolig bakgrundshistoria. Den första gången man kommer ut i spelvärlden blir man chockerad av utsikten, något som inte händer ofta i spel. Det finns fiskar som kämpar emot strömmen, jägare som jagar kaniner och städer fullt med människor och uppdrag. Karaktärerna ser trovärdiga ut, även de som inte är mänskliga. Den tiden där Elder Scrolls karaktärer såg ut som dockor utan känslor är långt borta. Allting bidrar till känslan att man träder in i en värld som har funnits där långt innan man installerar spelet på datorn eller sätter in skivan i sin spelkonsol. Men en bild säger mer än tusen ord, och video har 24 bilder i sekunden, vilket innebär 24000 ord per sekund! Med andra ord har jag spelat in och redigerad ihop ett klipp som visar Skyrim i full prakt.

Gameplay

The Elder Scrolls serien har alltid blivit mobbad för hur seriens slagsmål känns. I både Morrowind och Oblivion viftade man bara rund sina vapen utan att man fick känslan att ens svärd kom i kontakt med sina motståndare, men den tiden är över. Bethesda har skapat nya ‘finishing moves’, något som är nytt i serien, men som Bethesda har expirimenterat med innan. Det händer inte varje gång man dödar något, vilket gör att man alltid känner ett nöje när ens karaktär hugger ner någon(ting) i slow-motion.

Att komma in i spelet tar inte längre en någon timme, sen börjar man få en känsla av hur man överlever i Skyrim. Första gången man möter en björn, eller en drake för den delen, dör man innan man fattar vad som har hänt. Efter några till försök kommer man dock vidare så spelet är inte för svårt. Innan spelets release skröt Bethesda ganska mycket om hur drakarna skulle förändra hela situationen när de kom rusandes ner ur himlen. Jag måste erkänna att jag inte riktigt trodde det, men det var ingen understatement.

I början av spelet är man helt enkelt livrädd för drakarna. Går man mitt ut i skogen för att hämta någon gammal relik ur en grotta och hör en drake vråla ovanifrån börjar man direkt leta efter den största stenen att gömma sig under. När man senare börjar bli lite bättre på att döda drakarna ändrar man sina prioriteringar så fort man hör en drake. Man glömmer vad man gör direkt och känner bara en längtan efter att döda. För att slagsmålen med drakarna är så väl gjorda är de alltid utmanande och roliga. När man dödar en drake tar man upp drakens själ för att senare kunna låsa upp magiska krafter med den, vilket ger en bra belöning för att jaga drakarna. Jag kan skriva hur mycket jag vill om hur Skyrim känns, men det är en känsla som knappt inte går beskriva. Gillar du RPG-spel är Skyrim det enda rätta spelet för dig.

Berättelsen

Utan att spoila berättelsen för er kan jag direkt säga att Skyrim har en av de bättre berättelserna jag har sett i spel. Den är inte så originell, drakarna kommer tillbaka och spelaren måste utrota de innan de i princip eldar upp hela världen. En typisk apokalypshistoria med andra ord. Berättelsen är inte så lång som man kanske önskar sig, men efter det finns det alltid fyra olika organisationer som har åtminstone lika mycket innehåll som huvudberättelsen. Efter det finns det obegränsat med uppdrag som genereras av spelets Radiant Story-system. Spelet sparar allting du gör och skapar nytt innehåll efter hur du spelar. Uppdragen tar helt enkelt aldrig slut.

Slutsats

Skyrim har verkligen flera hundra timmar spelpotential, ser riktigt bra ut och levererar på varje del. Det är inte ofta att jag känner att det knappt finns något att förbättra i ett spel, men efter att ha nördat det nästan 40 sedan releasen för att bara klara ut huvudberättelsen och några siduppdrag kan jag ärligt säga att Skyrim är, i mina ögon, ett perfekt spel. Ja, det finns några små buggar, men de kommer alltid att finnas i spel. De förstör inte spelutlevelsen och det är det som räknas. Bethesda har lyckats göra ett riktigt mästerverk.