Recension: Monty Python Live (mostly) – One down, five to go

För en vecka sedan sa Monty Python-gänget farväl och deras sista föreställning direktsändes över i princip hela världen. Emil såg den och här är vad han har att säga.

Efter 40 år i humorns tjänst tackar de fem överlevande medlemmarna i Monty Python för sig och pensionerar gruppen med den sista av tio föreställningar som från början bara var ett farväl i form av en föreställning på O2-arenan i London. Första föreställningen sålde slut på 40 sekunder, och det ledde fem slutsålda föreställningar och till slut tio fullsatta datum på O2. Finalen var den 20 juli och livesändes över i stort sett hela världen (inte i Brasilien tydligen enligt Pythons själva).

Ur en rent teknisk aspekt så kunde det hela ha skötts något smidigare då vissa störningar uppstod i båda bild och ljud. Inget märkvärdigt egentligen, men det blev såklart ett störningsmoment och det ett som jag sällan sett under andra direktsändningar. I övrigt så sändes det hela i finfint flytande HD som visade varenda skavank på de gamla komikerna. Det sista jag skulle vilja påpeka om det rent tekniska var att vissa av kameravinklarna verkade missa en del av det som var i fokus på scen, om än bara för en kort sekund. Men det räcker gott och väl för att förstöra en sketch.

Detta  hände aldrig så jag kände att något förstördes för mig, visserligen skulle jag kunna fylla i de blanka luckorna själv efter år av stirrande på Pythons tv-serie ”Monty Pythons Flygande Cirkus”. Men är man inte ett fan så kanske vissa sketcher förlorade lite av sin charm. Även när gänget kom av sig, vilket de gjorde då och då, så skrattade man gott. Hade man dock inte sett Pythons innan så tyckte man kanske att de larvade sig lite väl mycket och att de var oproffisiga som tappade bort sig så mycket. Men showen var för fansen, ett farväl till alla som någonsin älskat Pythons surrealistiska humor och att se de gamla gubbarna fnissa tillsammans åt sina misstag var ytterst kärleksfyllda stunder.

Vilka sketcher hade valts ut för detta sista tillfälle nu då? Vilka favoriter kom med? De flesta av mina kom med och då kan jag lova att några av era kom med. Efter en av Gilliams klassiska animeringar där den avlidne Graham Chapman tar plats så kommer de överlevande medlemmarna ut på scenen och poserar med texten ”PHOTO OPPERTUNITY” bakom sig. Nästa stora grej vi får är sketchen ”The Four Yorkshiremen”  där Eric Idle lite skämtsamt inleder med repliken ”Who’d have thought 40 years ago we’d all be sitting here doing Monty Python?” innan de alla börjar jämföra sina uppväxter med varandra. En skojig sketch som kommer hålla i alla tider. Vissa av sketcherna gör nämligen inte det, såsom ”Nudge, nudge” . Visst är den rolig fortfarande men den är daterad så många unga kanske inte riktigt köper den längre. Andra gamla klassiker såsom ”Crunchy Frog” (komplett med en spyende Terry Gilliam), ”The Penultimate Supper” (”I’m the leader of the fucking Catholic Church!”), ”The Spanish Inquisition”, ”The Cheese Shop” och såklart ”Dead Parrot Sketch”(där John Cleese och Michael Palin spårar ur totalt) dyker självklart upp tillsammans med massa andra klassiker och alla möts av ett varmt välkomnade från publiken.

Flera av deras underbara sånger vävs in utan problem i programmet. ”The Penis Song”, ”The Lumberjack Song”, ”The Galaxy Song” och förstås, det hade inte varit Monty Python annars, ”Always Look On The Bright Side Of Life”. Det är trots allt deras temalåt och det inbjuds till allsång från alla runtom i världen (utom i Brasilien).

Den sista föreställningen någonsin (om man ska tro gruppen själva) var ett härligt avsked till fansen och våran chans att ta farväl utav en av världens största humorgrupper. Att livesända detta var en briljant idé, alla kunde ta del av det, och de som inte kunde kan gotta sig i den Blu-ray och DVD som släpps framåt vintern. Den är absolut värd att införskaffa, OM man gillar Python förstås.