Recension: Godzilla

Gareth Edwards har lockat jätteödlan tillbaka till biodukarna. Men lyckas han verkligen bättre än den senaste tolkningen?

Ända sedan ”Monsters”-skaparen Gareth Edwards utannonserades som regissör för den nya tolkningen av ”Godzilla” så har projektet varit ett av de mest framemotsedda filmerna för undertecknad. De apokalyptiska klippen startade marknadsföringen, och visst höjdes filmpulsen ytterligare med månader kvar till premiären. Nu är vi äntligen framme vid målet, men lyckas Edwards verkligen pricka det?

Vi kastas in i handlingen 1999 i Filippinerna där en gruvkollaps visar tecken på underjordiskt liv. Snabbt reser vi till Japan där alla tecken intensifieras och slutligen når de underjordiska krafterna kärnkraftverket där amerikanen Joe Brody (Bryan Cranston) och hans hustru Sandra (Juliette Binoche) arbetar. Snart är katastrofen ett faktum och en härdsmälta splittrar familjen Brody mitt framför Joes ögon. Femton år senare ser vi sonen Ford, som i vuxen ålder nu spelas av Aaron Taylor-Johnson, i fokus som en soldat som efter ett uppdrag nu kommit hem till sin familj. Men samma dag som han får återse sin egna familj nås han av beskedet av att pappa Joe gripits i Japan då han brutit sig in på området som enligt regeringen drabbats av en naturkatastrof och som nu är dödligt av all strålning.

Ford sätter sig direkt på planet och möts av en pappa som nu blivit en enstöring som tycks vara besatt av att hitta sanningen bakom katastrofen, något som han envist hävdar beror på levande krafter och inte något jordskalv. Trots att femton år har gått så är det inte förrän nu som han och Ford nu enkelt kan ta sig in i området med en båt helt oupptäckt och kan ta sig till sitt gamla hem där han förvarat information som ska bevisa att han inte är galen. Vid ytterligare ett gripande tas man till platsen där kärnkraftverket en gång låg, och där han får se beviset för att hans teorier alltid varit sanna.

Edwards och skådespelarteamet har under hela filmens utveckling varit noga med att framhäva de mänskliga relationerna, och att vi i denna tolkning kommer att få lära känna personligheterna runt titelmonstret. Vi läser ofta hur skådespelare ser sina kommande projekt som det bästa de någonsin gjort, och frågan är om inte vi ännu en gång fått lära oss en läxa om att ta dessa uttalanden med en nypa salt. Kanske har Edwards tvingats mot en mer biovänlig tolkning av studion, eller så får vi helt enkelt acceptera att Hollywood inte längre ser personliga relationer större än så här. Dialogen har vi hört dussintals gånger förut, och visst är det lätt att kunna störa sig på det amerikanska flaggviftandet. Dessutom hinner jag inte på något sätt bygga upp en relation till karaktärerna innan de slits ur handlingen, något som inte minst märks när jag finner mig ha mer sympati för Godzilla och (!) hans kärnkraftsmumsande nemesis.

Men ”Godzilla” är inte någon monumental besvikelse på något sätt. När vi väl introduceras för titelmonstret så är det en mäktig vy, och en verklig fröjd för ögat. Man har denna gång lyckats skapa ett unikt monster som inte påminner om några tidigare skräcködlor, de långsamma och klumpiga fightingscenerna med den välväxta Godzilla och de långbenta fienderna är extremt charmiga, och det känns aldrig långdraget eller enformigt som de rallarsvingande titanerna i ”Pacific Rim”. Den enorma förödelsen som monstrena lämnar efter sig fångas på det unika sättet som Edwards gav oss redan i ”Monsters”, och det är stundtals fascinerande hur stor njutning följderna av ett monsterslagsmål kan ge.

”Godzilla” har sina brister. Visst hade vi gärna sett mer bakgrundshistoria, inte minst till självaste titelfiguren, visst hade vi gärna skippat den såsiga dialogen och sett något som bidrog mer till den smutsiga och desperata stämningen som ofta fångas enbart med fotot, och visst finns det logiska luckor som lämnar frågetecken. Men filmen är två timmars enorm underhållning som bör ses på bio, och en enorm revansch för monstret som vi trodde att vi aldrig skulle få se igen efter att Roland Emmerich dragit ner det i underjorden med sitt debacle 1998. Välkommen tillbaka upp till ytan Gojira.