Recension: Bound By Flame

Spiders Studios nya actionrollspel ”Bound By Flame” släpps under en relativt bra period, då endast ”Dark Souls 2” står som riktig utmanare om rollspelssugna spelares gunst. Synd är då att spelet känns som en enda stor kompromiss, med intetsägande miljöer och en berättelse som lämnar mycket att önska.

Jag gillar rollspel. Stryk det där, jag fullkomligt älskar rollspel och allt som hör det till. Välskrivna dialoger, djupa berättelser och karaktärsutveckling, kryddat med personliga val och möjligheten att själv välja din väg och påverka berättelsens flöde. Mycket av detta kommer från mitt stora intresse av böcker och fantasy, och jag har alltid sett rollspel som att läsa en riktigt bra fantasybok där jag själv får välja vad som sker och påverka både mitt och mina kumpaners öden. Därför blev jag intresserad av ”Bound By Flame”, som släpps under en perfekt rollspelstorka, då jag och många andra rollspelsfantaster ivrigt väntar på höstens nya ”Dragon Age: Inquisition” samt nästa års kommande ”The Witcher 3: Wild Hunt”. Spiders Studios kunde inte ha valt en bättre tid att släppa sitt rollspel. Vilket gör det ännu mer synd att spelet i sig lämnar mycket att önska på stort sett alla fronter.

Vi får inte veta så mycket om världen i ”Bound By Flame”. Sju onda magiker, vilka går vid namnet ”Ice Lords”, har av någon anledning förklarat krig mot resten av Vertiel, världen som spelet utspelar sig i. Understödda av en odöd armé ”Deadwalkers” förgör de allt i sin väg, och allt hopp verkar förlorat. Du spelar som Vulcan, ett hyrsvärd som är del av legoknektskompaniet Freeborn Blades. Kompaniet har fått i uppdrag att vakta ”The Red Scribes”, en grupp med lärda män och kvinnor, medan de utför en ritual som förhoppningsvis ska ge dem kraft nog att stå upp mot de övermäktiga Ice Lords. Någonting går dock fel under ritualen, som istället för att stärka de lärda frammanar en demon som bestämmer sig för att ta Vulcan som värd. På plussidan ger detta Vulcan en mängd nya förmågor, men konsekvensen är den att detta väsen har en egen vilja, något som kommer leda till en mängd problem och moraliska val under spelets gång. I alla fall om man får tro förhandssnacket från utvecklaren.

Redan under introduktionen börjar en oro att ta fäste, då jag introduceras till spelets, i milda ord uttryckt, väldigt stela och responsfattiga stridssystem. Fienderna besitter ett väldigt enformigt attackmönster, och många av dem har bara en enda slags attack som de genomför om och om igen. Detta samtidigt som mina egna attacker känns helt tyngdlösa och genererar noll respons från fienden. För att toppa av det hela verkar fienderna ha lika mycket liv som en boss, och efter runt en halv minut av monotont blockande och anfallande har jag fällt EN fiende i den grupp av fem odöda jag får möta under introduktionen. ”Det är lugnt”, tänker jag. ”Kanske det blir bättre när jag får fler förmågor och det introduceras fler typer av fiender?” Tyvärr inte nämnvärt. Faktum är att den grundläggande spelmekaniken är så löjligt ytlig att jag efter min första timme av spelande hade lärt mig den utan och innan. Vad det gäller fiendevariationen är den ändå helt okej, även om jag gärna hade sett några fler typer av fiender. Gemensamt för dem alla är dock att de är begåvade med det enformiga attackmönstret som jag påträffade under min första batalj under introduktionen. Resultatet blir det att alla strider i spelet känns enormt utdragna, monotona och inte heller särskilt utmanande. Det finns dock undantag i spelets senare skede, där kombinationen av en mängd irriterande fiendeattacker tillsammans med de krampaktigt små platserna där striderna tar vid gör att du ständigt måste slåss mot den tänkta spelmekaniken. Detta involverar bland annat att konstant springa runt dina fiender medan din liv och magimätare återfylls så sakteliga. Det existerar ingen bra balans, utan antingen är striderna löjligt enkla, eller så är det enerverande svåra. I båda fallen misslyckas stridsmekaniken att medföra något slags underhållande flöde eller tillfredsställande respons. Lägg till på detta meningslösa följeslagare, som konstant dör i strid och gör löjeväckande lite skada. Du kan inte kontrollera dem på något sätt förutom att säga till dem att de ska vara mer aggressiva, defensiva och så vidare. Det finns heller ingen möjlighet att utrusta dem eller på något sätt levla dem för att ge dem nya förmågor, utan deras närvaro känns extremt onödig och hastigt inlagd. Spelets crafting-system gör inte mycket för att åtgärda problemet, då även det är på tok för ytligt och erbjuder alldeles för få möjligheter att skräddarsy utrustning och vapen. Detta är särskilt förödande för ett rollspel, som enligt mig ska erbjuda många sätt att utveckla både sin karaktär och dennes utrustning.

BBF Review Combat

Striderna i ”Bound By Flame” är utdragna och enformiga affärer som lämnar mycket övrigt att önska.

Faktum är att det mesta i spelet känns påklistrat i sista sekunden, utan vidare omtanke eller känsla för detalj. Ta spelets narrativ som exempel. Bakgrundshistorien är bristfällig och vi får inte veta särskilt mycket om världen Vertiel, dess invånare och den kris den står inför. Andra missar inkluderar karaktärer som nämns i förbifarten utan att förklaras vidare, extremt ytliga följeslagare (med några få undantag) samt konstiga hopp i berättelsen, som redan från början är väldigt tunn. Jag får heller ingen uppfattning om hur Vertiel är uppbyggt, och inga av platserna jag besöker ger mig känslan av att vara delar av en existerande värld. Resultatet blir att berättelsen saknar dragningskraft, och istället för att leva mig in Vertiel och dess öde blir jag konstant påmind om att det bara är ett spel. ”Bound By Flame” saknar helt enkelt någon form av atmosfär, denna vitala del i alla rollspel, där fokus alltid ligger på att berättelsen, världen och allting som sker i den ska kännas trovärdigt och levande. Dessutom är det ett kort spel, och trots att jag utforskade alla delar av de områden som jag fick besöka (hela tre stycken, om man inte räknar med introduktionsdelen. Wow.) och gjorde de flesta av sidouppdragen klockade jag in på cirka tolv timmar, vilket är en oacceptabelt kort längd för ett rollspel. För att inte tala om ett man förväntas betala fullpris för.

De moraliska val jag fick göra under spelets gång verkade ha få till inga konsekvenser, och känns även de som om de var inslängda i sista sekunden under utvecklingen. Under en sekvens fick jag bland annat välja mellan att slåss mot en stark fiende för att ta dess kraft, eller smyga förbi henne för att istället hjälpa mina vänner. Här valde jag att hjälpa mina vänner, men fick trots detta slåss mot fienden i vilket fall. Snacka om valfrihet. Spiders Studios har även talat sig varma om hur dina val att ge demonen mer kontroll skulle ha konsekvenser, inte bara rent spelmekaniskt i form av att öka din styrka och förändra ditt utseende, men även genom att påverka berättelsens gång. Under min genomspelning fick jag bara göra ett sådant val, då jag valde att låta demonen ta mer plats. Detta resulterade i att jag fick en liten ”buff” som gav mig några procent större magimätare samt glödande ögon. När jag sedan mötte upp mina följeslagare var det ingen som reagerade på mitt förändrade utseende, utan alla agerade som om ingenting hade hänt. Inte mycket till konsekvenser om jag får vara ärlig, och för det mesta känns det som att dialogrutor och val bara finns där för att ge mig illusionen av fri vilja.

BoundByFlame 2014-05-06 13-28-48-725

De val du får göra i bland annat dialoger känns meningslösa och utan konsekvenser.

Är det något jag kan klaga lite mindre på är det presentationen, där framförallt musiken är enastående. Synd bara att vi får höra så lite av den. Vad det gäller den grafiska delen ser det helt okej ut, med fina ljuseffekter och en design som på sina ställen känns tecknad och väldigt mysig. Karaktärerna lämnar dock mycket att önska, med stela ansiktsuttryck och animationer som får mig att känna som att jag spelar ett spel från 2006.

I slutändan finns det inte så mycket att säga om ”Bound By Flame”, då mitt intryck av spelet är just att det innehåller för lite av i princip allt som utgör ett bra rollspel enligt mig. Det är på tok för kort, och dess narrativ lyckas inte på något sätt sälja Vertiel som en intressant eller levande värld. Spelmekaniken är alldeles för ytlig, med noll strategiskt djup vad det gäller användandet av dina följeslagare samt endimensionella fiender som dessutom inte är särskilt smarta. Platserna man får besöka är klaustrofobiskt små och uppbyggda på ett sådant sätt att det ges noll incentiv till utforskning, ytterligare en viktig del i rollspel och där spel som framförallt The Elder Scrolls glänser. Konsekvenser av dina handlingar är något som enligt mig är en absolut nödvändig ingrediens i ett bra rollspel, och även här misslyckas ”Bound By Flame”.

Några av spelets tillkortakommanden kanske kan förklaras av en bristande budget, men framförallt tror jag att det beror på att Spiders Studios saknar den finkänsla som finns hos studior som BioWare, CD Projekt RED och Bethesda. I vilket fall rekommenderar jag att ni sparar era pengar eller i alla fall väntar tills spelet har fallit i pris ordentligt. Själv fortsätter jag att söka efter min nästa dos av fantastisk rollspelsupplevelse.