Recension: 10 000 timmar

Peter Magnusson och Özz Nûjen i försök till svensk feel good-komedi.

”10 000 timmar” inleds med att visa Eric (Peter Magnusson) som står inför en fullsatt arena, redo att springa ut och mötas av en jublande publik. När han kommer fram till mitten möts han av ett rött kort av domaren och blir abrupt väckt ur sin dröm. Han vaknar upp i sin säng och det är då vår berättelse börjar.

Eric är precis som vilken svensk som helst, tycker att han har ett tråkigt jobb och längtar efter att få vinna på lotto och kunna leva ut sin dröm. Eric och hans goda vän Bengtsson (Özz Nûjen) spelar varje måndag på lotto i Hassims kiosk. Bengtsson frågar vad Eric skulle göra om han vann en storvinst och svarar då med ”bli fotbollsproffs”. Han har fått den idén från en bok som han fått av sin fru Emma (Karin Lithman) som heter ”10 000 timmar”, som säger att om man dedikerar 10 000 timmar så kan vem som helst bli proffs inom nått. Och just den dagen så händer förstås det otroliga – Eric vinner 25 000 kr i månaden i fem år.

Det är i det ögonblicket som Eric och Bengtsson bestämmer sig för att satsa helhjärtat på fotbollsdrömmen, i alla fall Bengtsson. Så Eric försöker få tjänstledigt för att kunna fullfölja sin dröm som fotbollsproffs, men på grund av att pengarna lyckas stiga Eric åt huvudet så får han istället sparken. Det skapar snabbt konflikter med Erics fru som inte riktigt helt är medveten om Erics plan, utan får veta den dagen efter vid frukosten, då han ger världens ”bästa” argument – ”på ett sätt var det jag som vann på lotten och inte vi” – vilket skapar ett smärre helvete i deras relation.

Filmen fortsätter i denna form precis som många tidigare filmer i denna genre, att det är mycket fram och tillbaka i de olika relationerna huvudkaraktären är med i. Den personen som håller ihop filmen är Bengtsson som faktiskt är en person som jag kan helhjärtat kan sympatisera med. En positiv person som driver både filmen och Erics dröm framåt.

Filmen är tänkt att vara lite av en feel good-rulle med allt detta fram och tillbaka. Själv så tröttnande jag ungefär mitt i filmen på grund av detta. Man har sett handlingen många gånger förr i svenska filmer. Man vet hur filmen kommer att sluta redan efter de första tio minuterna. Så det blir ett problem, att det inte är en direkt nyskapande film handlingsmässigt. Men om filmen skulle fortsatt som den gjorde i början hade filmen vart klockren. Men tyvärr så blev det inte så. Den bottnade ganska snabbt, och det var till slut bara några skämt här och där som man skrattade åt i filmen, vilket får ses som ett stort misslyckande för en komedi.