Artikel: Våld i spel – en nyttig men ojämn debatt

Jag vet, frågan har varit på tapeten så många gånger att jag själv inte kan låta bli att rynka på näsan varje gång moralnissar (och tanter för den delen) opponerar sig mot dagens våldsutbud. Det har blivit en sådan klyscha att jag nästan instinktivt ställer mig på den sida som menar att spelen inte skadar nämnvärt.

Den kommer och går, debatten om våld i spel. Varje gång något nyhetsmedium diskuterar frågan är det med en, medveten eller omedveten, distans till fenomenet. Man får oftast känslan av att personerna inte har så mycket kunskap om spelvärlden och dess olika delar, vilket ofta leder till att en ”expert” (valfri spelskribent) kommenterar det moraliska dilemmat. Ganska snart står ”experten” på ena sidan, och på andra sidan finns de som inte förstått spelen genom annat än siffror och fördomar.

Men så svart-vitt är det inte.

Jag brukar rationalisera moraliska dilemman enligt följande utgångspunkt: så länge någon kan ta skada så är fenomenet per definition dåligt. På samma sätt är en förändring bra, så länge den räddar liv – må det vara ett liv eller tusentals. Denna ideologi är inte så användbar när man väger siffror mot varandra, vilket brukar vara fallet vare sig det gäller TV-spel eller krigföring (i verkliga livet), men man bör ändå sträva efter detsamma.

Av samma anledning är TV-spel onyttigt om det så inspirerar ”endast” en person att mörda en annan person.

Men alla hypotetiska resonemang gör att frågan snabbt mynnar ut i en djungel av kontra-faktiska teorier: vad skulle hänt om TV-spelen inte hade funnits eller om det digitala våldet varit reducerat? Hade samma person mördat? Vilar en sådan våldsaktion ändå i hans eller hennes undermedvetande, redo att triggas av diverse inspirationskälla?

Jag vill hålla med i (vissa av) dessa resonemang – det är fel att isolera TV-spelsvåldet utan att ta hänsyn till en, generellt sett, våldsam verklighet. Vi ska inte glömma att filmvärlden tenderat att bli alltmer grafisk likaså. När jag var liten brukade jag argumentera med mina vänner om vem som skulle få vara Rambo när vi lekte krig. 14 år senare blir jag nästan chockad över hur många liter blod som går åt i den fjärde uppföljaren, och hur antalet lemmar som lossnar från respektive fiende nästan överstiger antalet fiender i filmen.

Jag är såpass gammal att jag nästan – nästan – kan ansluta mig till den ”gamla” skolan när det gäller TV-spel. När jag växte upp var blodet i form av pixlar som faktiskt gick att räkna och spelen var såpass olika verkligheten att jag aldrig gjorde en medveten koppling till våldet som fanns på riktigt. Ändå lärde spelen mig hur man effektivt rundsparkar sin motståndare till marken, hur man lättast förvandlar sin antagonist till en levande schweizerost och hur man spränger en zombie till oigenkännlighet. Men jag lärde mig nyttiga saker också. Jag lärde mig engelska till en sådan grad att jag förstod det mycket bättre än mina klasskompisar, även om min kunskapsbredd var relativt begränsad till uttryck från spel som Super Mario och Resident Evil – ”It’s a-me, Mariooo!” och ”That was too close, you were almost a Jill-sandwich”. Det faktum att Barry i Resident Evil dessutom fått sin röst av en norrman med knagglig engelska förbättrade inte mitt engelska uttal.

Men som sagt, jag lärde mig. Och även om den fysiska delen blev hämmad av spelen så tror jag att hjärnaktiviteten till någon grad åtminstone delvis kompenserade oförmågan till kroppslig aktivitet.

Jag försöker inte försvara spelen här, men vi måste nyansera bilden – och det behöver göras med jämna mellanrum. När SVT inte förmår att göra det, måste någon annan göra det.

För någon gång måste man inse att spelen och våldet i spelen är här för att stanna. Marknaden för digital underhållning har växt till en miljardindustri, och så länge pengar finns att tjäna så kommer branschen att blunda för moralkakor från upprörda föräldrar – se krig och konflikter världen över som exempel, om du så vill.

Det handlar snarare om att reducera eventuell skada, må så vara fysisk eller psykisk, och samtidigt främja fördelar som TV-spel för med sig. Därför är diskussionen och debatten viktig, både på samhällsnivå och inom familjen.

Men den måste vara objektiv och nyanserad, annars förlorar man sin trovärdighet i samma stund som den förkunnande domen faller.