Artikel: Topp fem album man sällan byter låt på!

Vi alla har ett par album som man nästan alltid lyssnar på från början till slut. Finns era favoriter med på vår lista?

Alla älskar musik. Eller ja, de flesta gör det i alla fall. Det finns låtar som gör oss till galningar ute på dansgolvet, i duschen, framför spegeln eller i köket. Men det är inte ofta det kommer ett album vars låtar avlöser varandra i en pur energikick. Ett album där varje låt är så bra att man sällan hoppar över en låt, och det är vad den här listan handlar om: Album som är så bra att man sällan skippar en låt alls. Visst är listan otroligt subjektiv, men ni kanske kan inspireras till mer musik eller helt enkelt tycka att jag har så otroligt fel och att jag är så fel i huvudet att ni kanske vill ge er egen lista, något vi skulle älska att få se. Listan innehåller såklart inga greatest hits-samlingar och tro mig när jag säger det att ”Guns n’ Roses” ändå aldrig hade hamnat på min lista. Dessutom gäller regeln att det enbart får finnas  ett album per artist, för annars hade min lista lika gärna kunnat hetat ”topp fem bästa Queens-album”. Ingen idé att dra ut på det längre. Här kommer mina topp fem album jag sällan skippar en enda låt på!

 

Nummer 5 – The Magic Position (2007) – Patrick Wolf
Det är en sällsynt glädje man fylls av när första spåret (lite skämtsamt och klassiskt kallat) Overture flödar ur högtalarna. Den gör precis vad en ouvertyr ska göra: presentera och förbereda för resten av verket. När titelspåret, ”The Magic Position” , sedan drar igång så skuttar man av och an med glädje och efter ett par sköna genomlysningar sjunger man dessutom med utan tvekan. Personligen klappar jag takten och sjunger med i texten vare sig jag duschar, lagar mat, städar, joggar eller helt enkelt bara lyssnar. Varje spår väcker känslor och variationen är enorm! Wolfs ”The Magic Position” erbjuder något för alla smaker. Helt enkelt en härligt glädjefylld musiksession.

 

Nummer 4 – Let Them Talk (2011) – Hugh Laurie
Av alla album jag ratat under listans uppkomst rådde det aldrig nån tvekan om att den här skulle finnas med. Hugh Laurie är nog mest känd från tv-serien ”House M.D” som den cyniske diagnosläkaren Gregory House. Genom serien fick publiken bevittna den bittre läkaren spela diverse instrument med bravur. Varje melodi var fylld med en passion som man sällan får höra på tv om man inte slår på en jazz/blueskonsert. Laurie har tidigare visat upp sin talang som musiker på scen och som gästartist men 2011 var det hans tur att släppa ett eget album. Detta album blev ”Let Them Talk”, som är fylld av klassiska blueslåtar som garanterat känns igen av vem som helst som har ett bredare musikintresse. Piano, gitarr, ståbas och mycket annat ackompanjerar Lauries lätt sträva stämma och sänder välbehagliga rysningar längs ryggraden. Med en bred variation av stilar grundade i bluesen så landar Lauries debutplatta på en välförtjänt fjärde plats.

 

Nummer 3 – Life in Cartoon Motion (2007) – Mika
Skit fullständigt i de senare av Mikas släpp, det är på debuten det gäller! Här florerade en egen stil med tendenser av både Grace Kelly och Queens Freddie Mercury (något Mika sjunger om i låten ”Grace Kelly”). Precis som Patrick Wolfs ”The Magic Position” så sprudlar ”Life in Cartoon Motion” av färgstark glädje, det som skiljer de åt mest är att hela Mikas bidrag är en fartfylld glädjekick genom varenda låt (förutom det dolda spåret ”Over My Shoulder” som förövrigt är en av de vackraste låtar jag hört). Anledningen till att Mikas debutalbum slår hans övriga verk på fingrarna verkar vara det att han hade mer kreativ kontroll över det hela första gången. Sedan blev det producenters uppgift att marknadsföra det hela till en bredare publik vilket resulterade i (inte dåliga men absolut) sämre resultat. Jag rekommenderar ”Life in Cartoon Motion” till alla musikälskare för i alla fall en genomlyssning.

 

Nummer 2 – Skebokvarnsv. 209 (2005) – Thåström
Från Rågsved under 70-talet fick vi en musikrevolt. Den hette Ebba Grön”och förändrade svensk musik för alltid. På 80-talet kom Imperiet och gjorde likadant med sin unika stil. När 90-talet tog plats smög sig Peace, Love & Pitbulls (PLP) in på scenen i Amsterdam och rörde om i industrigrytan. I svensk musik ekade ett tomrum som 1999 besvarades med albumet ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal”. Med detta album äntrade Joakim Thåström återigen den svenska scenen, något som det jublades högt över. Han har sedan dess rullat på med lite soloalbum då och då, några som låter mer som inläst poesi med musikkomp i bakgrunden. Det kanske är vad musik egentligen är men ni som lyssnar mycket på Thåström vet vad jag menar. Ett album sticker dock ut i hans repertoar  som soloartist. Nämligen ”Skebokvarnsv. 209”. Ett erkännande, ett avslöjande, en bekännelse, en berättelse. Ett vackert album som blir svårt att dela upp när man vill lyssna på det.

 

Nummer 1 – Ramones (1977) – Ramones

Det finns ingen bättre skiva för att skapa massiva mängder glädje genom varenda låt på hela albumet! Med härliga rytmer och enkla tre ackords-riff skapade Ramones musikhistoria med sitt debutalbum! Tittar man på de flesta av deras ”best of”-skivor så är nästan alla låtar från den självbetitlade debutplattan med. Varför? För att de helt enkelt är så bra! Punkrockens ”antheme” går under namnet Blitskrieg Bop som i sig inleder den korta (under en halvtimme om jag inte missminner mig) men energifyllda plattan från 1977. Detta var året då punken föddes med hjälp av band som The Damned och Sex Pistols på andra sidan Atlanten i Storbritannien medan Ramones skötte sin del av jobbet i USA, närmare bestämt på klubbscenen i New York. Varenda låt är en glädjekick och jag rekommenderar verkligen er att lyssna på detta mästerverk om ni inte gjort det ännu. Tyvärr är alla originalmedlemmarna döda idag, alla dog inom loppet av åtta år efter att bandet upplöstes i mitten på nittiotalet. Några av de senare medlemmarna är fortfarande aktiva inom musikbranschen. Tommy Ramone som blev bandets första egentliga trummis spelar idag i ett bluegrassband. Marky Ramone, som var bandets sista trummis, spelade i ett antal andra band efteråt (Misfits och allstarsbandet Osaka Popstar för att nämna två) tills han skapade Marky Ramone’s Blitskrieg med en av Misfits förra sångare, Michael Graves. Till slut har vi C.J Ramone, som var bandets slutliga bassist, inräknare och andresångare. Han gick efter upplösningen vidare med egna småband, vilka inte var dåliga men som föll under radarn. Han spelar endast för skojs skull numera.

En kul sak som några av de sista överlevande bandmedlemmarna gjorde innan resten gick bort var att forma en ”covergrupp” på sig själva under namnet The Remainz. De släppte endast ett livealbum innan Dee Dee Ramone (som i stort ledde projektet) dog av en heroinöverdos. Det är absolut värt att kolla upp medlemmarnas sidoprojekt och en nödvändighet att lyssna på Ramones sista liveplatta som är fylld av så mycket energi och gästartister att det känns som man får en knytnävsslag av ren skär lycka rakt i ansiktet. Vill ni ha ännu roligare grejer att kolla upp så släppte faktiskt bassisten Dee Dee ett hip-hopalbum. Jag låter er ta reda på resten själva…

 

Jag vill bara tillägga att den här listan var extremt svår att sätta ihop. Ni anar inte! Med så många otroligt olika artister och fantastiska album var nomineringen som att välja sitt favoritbarn. Av alla Queens-album så kunde jag inte välja ett som skulle toppa deras övriga album så de uteblev, ett smärtsamt val som ändå blev rätt i slutändan.  Kanske. En lista över bara Queens-album? Hmmm… Det kanske vore något, ändå.