Artikel: Sweden Rock Festival 2014

En tillbakablick på en av sommarens höjdpunkter.

För 23:e året i rad, 17:e i Norje, gick Sweden Rock Festival av stapeln första helgen i juni. På pappret med än något tunnare line-up än under tidigare år, undantaget Black Sabbath som givetvis var årets stora affischnamn. Dock får man nog säga att så här i efterhand blev det ändå en ganska trevlig festival med en hel del angenäma stunder att glädjas åt under resten av sommaren.

 

5 juni
På grund av andra åtaganden anländer inte undertecknad till Norje förrän halv nio på torsdagskvällen. Efter biljettombyte och dylikt blir årets första band Alter Bridge med Myles Kennedy i spetsen, tillika sångare i Slashs soloband. Den lite halvtunga, melodiösa hårdrocken fungerar faktiskt ganska bra när solen precis gått ner och Blekingekvällen visar sig från sin allra bästa sida.

IMG_2523
Norje, en torsdagskväll i början av juni.

Efter att Alter Bridge tackat för sig är det dags att bege sig mot Rock Stage där den akt man kanske sett fram emot allra mest under årets festival väntar, nämligen Rob Zombie, som när han gästade Sweden Rock 2011 gjorde braksuccé och det var också den konserten som fick mig att förstå dennes storhet. Scendekoren är nästintill identisk med den för tre år sedan, dock börjar konserten nästan två timmar senare, vilket gör att det hela ser estetiskt snyggare ut.

Kvart i tio kliver bandet ut på scenen, sekunder senare uppenbarar sig också Mr. Zombie själv och sedan är festen igång, för fest är det sedan oavbrutet i den följande dryga timmen (recension här). Dock undrar man varför butiken stängs redan strax innan elva med tjugo minuter tillgodo. Vill han hinna i tid till Festival Stage en halvtimme senare där förebilden spelar?

IMG_2767
Zombie-gitarristen John 5 och månsken.

Att Alice Cooper agerar headliner på Sweden Rock är ett tecken på att årets line-up är aningen svagare än tidigare år. Hade hellre sett Rob Zombie på den platsen. Efter ett sedvanligt intro sprakar ”Hello Hooray” igång och inom en kvart har vi även fått oss ”No More Mr. Nice Guy” samt ”Under My Wheels” till livs och fem minuter senare också ”Billion Dollar Babies” och då känns det på något sätt som att man fått det man kommit för. Dock får man lov och säga att det är en ganska vital 66-åring som svassar fram och tillbaka på scenen och ger publiken vad de vill ha, men det är ingen konsert som kommer att gå till historien.

  IMG_2977
Alice Cooper avslutade torsdagskvällen på Festival Stage.

Fler bilder torsdag:

 

6 juni
Fredagskvällen bjuder inte på riktigt lika bra väder som torsdagskvällen, men det regnar i alla fall inte. Första anhalt för dagen blir presstältet, som är fyllt till bristningsgränsen inför presskonferensen med Black Sabbath. Så småningom kommer Ozzy, Tony Iommi och Geezer Butler också och sätter sig vid bordet längst fram. Dock varken ser eller hör man ett jota.

IMG_3163
Ett fullt presstält.

IMG_3242
Kamelot.

Ute på Festival Stage håller Kamelot precis på att avsluta sin konsert med deras största hit, om man får kalla den det, ”March Of Mephisto” och får hjälp av Arch Enemy-sångerskan Alissa White-Gluz. Då klockan närmar sig kvart över åtta är det hög tid att bege sig till Rock Stage där för personlig del årets största begivenhet, tillsammans med Rob Zombie, snart ska äntra scenen. Vi talar givetvis om W.A.S.P.

W.A.S.P och Sweden Rock brukar vara lika med högkvalitativ rockunderhållning av bästa snitt och det finns ingenting som tyder på att det inte ska bli så även det här året. Dock börjar man spela redan kvart över åtta, normal tid på Rock Stage är kvart i tio, vilket gör att Blackie och de andra får gå på i dagsljus. Detta beror givetvis på att Black Sabbath av någon anledning ska börja spela redan klockan tio. Får inte Ozzy Osbourne vara uppe längre än till tolv månne?

Kvart över åtta kliver mycket passande en av de stora inom svensk hårdrocksjournalistik ut på scenen i form av ingen mindre än Anders Tegner med en hälsning till sin gamle bekant Siewert Öholm. Den som inte förstår vad vi pratar bör titta på den här gamla godingen. Några minuter efter den eminenta introduktionen äntrar Blackie Lawless och de andra scenen och sedan är det en och en halvtimmes ren rocknjutning i fulla drag (recension här). Dock avbryts bandet mitt i avslutande ”Blind In Texas”, trots man fortfarande har ett par minuter till godo. Är det Sharon, Ozzys fru, som är framme och drar ur sladden, för att säkerställa att folket minsann hinner till Black Sabbath.

IMG_3500
Blackie Lawless bakom mickstativet ”Elvis”.

Med snabba steg är det nu bara att ge sig av mot Festival Stage för att få en bra plats som möjligt eftersom det nu är betydligt trängre mellan leden än ett dygn tidigare då festivalens huvudbokning i form av hårdrockens kanske största genom alla tider, Black Sabbath, strax skall dra igång. Som vanligt är Ozzy ivrig att komma ut på scen. Redan fem i tio börjar det ylas ”Oh, oh, oh!”, något vi gärna kunde besparats. Det är faktiskt Black Sabbath det handlar om, ingen hockeymatch. Som väntat inleder ”War Pigs” och sedan går allting enligt mallen de närmaste 90 minuterna (recension här). För egen del handlar det mest om att njuta av Tony Iommis gitarrspel till fullo eftersom det kan vara sista gången man får uppleva det live.

IMG_3739
Black Sabbath, fredag 23:13.

Fler bilder fredag:

 

7 juni
IMG_3823
Ett festivalområde några minuter i sju en lördagskväll.

På lördagskvällen visar sig Norje från sin allra bästa sida, åtminstone vädermässigt med en klarblå himmel och endast några enstaka moln, perfekt väder för en lördag som inte bjuder på några egentliga måsten rent musikaliskt vilket ger möjligheten att bara glida runt och försöka insupa så mycket rock det bara går.

Precis som dagen innan blir dagens första happening ett stopp i presstältet där Volbeat ska hålla presskonferens vid åttarycket. Om presstälet under Sabbaths presskonferens var att likställa med final i fotbolls-VM är det nu ungefär ett bottenmöte i Allsvenskan, det är i precis tomt mellan stolarna. Något som också smittar av sig på bandet som plikttroget och måttligt engagerat svarar på de frågor som ställs.

IMG_3858
Pressträff med Volbeat.

Utanför håller Billy Idol hov med poppig rock och ser betydligt fräschare ut än de flesta 58-åringar. Nog kan man tänka sig att en hel del damer i de äldre generationerna drömmer sig tillbaka till 80-talet då Idol-Billy var bland det hetaste man kunde hitta mellan solen och mars. Rent underhållningsmässigt är det ingen konsert som når till stjärnorna, men efter en knapp timme lyfter det hela i alla fall lite när ”L.A. Woman” drar igång som naturligtvis blir ”Sweden Woman”. Därefter kommer låtarna som alla väntat på i form av ”Rebel Yell”, ”White Wedding” och avslutande ”Mony Mony”. Givetvis får vi oss även en 58-årig solbränd bar överkropp till livs, som troligtvis är i bättre skick än de flesta andra på festivalen.

IMG_3931
Solbränd och glad engelsman.

Efter att Billy Idol klivit av Festival Stage är det dags att bege sig mot Rock Stage för en av årets kanske mest ”intressanta” bokningar. Med åsikter som får Lars Adaktusson att framstå som progressiv är Ted Nugent definitivt ingen artist som kommer att bli inbjuden till FI:s valvaka i höst. Dock har ju mannen som av före detta Guns ‘N’ Roses-trummisen Matt Sorum kallades för en ”sick individual” gjort åtminstone ett par rätt svängiga toner, så det är ändå med en viss förväntan man intar position framför scenen.

Efter introduktion av Anders Tengner ännu en gång kliver han ut i cowboyhatt och väst samtidigt som en stor amerikansk flagga utgör backdropen. Därefter handlar det om rak old school-rock utan några som helst utsvävningar. Att man inte känner till särskilt många låtar gör inte speciellt mycket eftersom allting låter i princip likadant. Även om det är ganska bra sväng på tillställningen så blir man ändå tvungen att efter 20 minuter ta en paus från den alltför enkelspåriga boogie-rocken och gå bort till Sweden Stage där Emperor håller till. Kan väl inte säga att jag har någon större koll på den norska black metal-orkestern, men det är ingen tvekan om att man spelar just black metal.

IMG_4171
Ted Nugent.

Återvänder sedan till Teddan som precis dragit igång en låt som man faktiskt känner igen, i form av ”Wang Dang Sweet Poontang”. Några låtar senare kommer även allra största hiten i form av ”Cat Scratch Fever”. Efter ytterligare ett par låtar är det hela slut och man kan således bocka av att man nu även sett Ted Nugent. Sedan är det bara att sakta lunka bort mot Festival Stage för festivalens stora avslutningsakt.

Som väntat är det ingen större trängsel framför stora scenen innan Nordens kanske just nu största hårdrocksakt i form av danska Volbeat strax skall inta scenen. Precis som på Alice Cooper och Sabbath är det ett skynke som täcker scenen, verkar vara populärt. Några minuter efter halv tolv rullar ett intro igång, en stund senare Doc Holiday och därefter sparkar det hela igång med eld, smällare och fyrverkerier. Michael Poulsen och company sparar verkligen inte på krutet. Trots en viss skepsis mot Volbeat som headliner på Sweden Rock så får man faktiskt lov att säga att man blir överbevisad (recension här). Att Volbeat spelar sist på Festival Stage är efter en och en halv timme en självklarhet.

IMG_4547
Michael Poulsen, Volbeat.

IMG_4595
Dansk avslutning i form av eld och lågor.

Fler bilder lördag:

 

Ännu ett Sweden Rock, ännu ett gäng härliga konsertupplevelser är väl det sätt på vilket man enklast kan sammanfatta Sweden Rock Festival 2014 trots en line-up vilken kanske inte är den starkaste som festivalen sett. Dock är det svårt att bjuda på några större överraskningar när man i princip haft hela hårdrockshistorien, förutom de allra största, på plats under de senaste tio åren. Detta är i och för sig inget som verkar bekymra besökarna som år efter år kommer tillbaka till Norje och kommer så säkert att göra även nästa år.

Vad var då bäst? Som väntat Rob Zombie och W.A.S.P, vilka med ganska stor säkerhet bägge kommer att återvända till Norje förr eller senare. Förhoppningsvis vågar man också flytta upp Zombie som headliner för det är där han hör hemma. Ett litet tips till festivalledningen. I övrigt var det rent konsertmässigt en hel del CCC-upplevelser, vilket man i och för sig inte ska klaga på. Och om inget revolutionerande inträffar så kommer man troligtvis att stå framför Rock Stage och vänta vid halv tio-rycket tre kvällar i rad även nästa år i början av juni.

Ja, nu är det bara att ladda inför nästa års festival som går av stapeln 3-6 juni. Dock vet vi ännu ingenting om line-upen, men får man önska hade det väl inte varit helt fel att se In Flames, Europe, Def Leppard, Dream Theater, Mastodon, Opeth, Hammerfall, Watain, Steve Vai, Joe Satriani eller varför inte Yngwie Malmsteen, det är hög tid för gitarrutsvävningar i Norje igen. Ett hett tips är dock att vi kommer att få se Mötley Crüe ännu en gång på Sweden Rock eftersom dessa skall ut på sin avskedsturné. Kom ihåg var ni läste det först.

Foto: Fredrik Sjögren