Artikel: Retrotrippen: ”The Operative: No One Lives Forever”

Den här veckan tar vi oss en titt på den klassiska förstapersonsskjutaren ”The Operative: No One Lives Forever”

När jag var liten var det inte alltför vanligt att kvinnor förekom i spel, och när dem gjorde det var de oftast inte ledande personer. De var sidekicks eller kvinnor i nöd som behövde räddas. Det fanns förvisso en del undantag som till exempel ”Tomb Raider” men när det släpptes år 1996 var jag endast fem år gammal och det var kanske inte riktigt lämpligt för ett barn i min ålder.

Men när jag var nio år gammal satt jag och bläddrade igenom en upplaga av PC Gamer och hittade en recension av ”The Operative: No One Lives Forever”. Spelet hade ett skyhögt betyg och det faktum att sidan även pryddes av en actionfylld bild som skildrade en kvinnlig agent lockade nioåriga mig ännu mer. För som tidigare noterat haglade det inte direkt spel med kvinnliga förebilder. Så det som stod högst upp på min önskelista det året var just ”No One Lives Forever”. Med stora bokstäver och flera utropstecken. Säkert med fler än vad som är grammatiskt korrekt, för grammatik är definitivt underordnat materialistiska begär. Speciellt när du är nio år gammal. Till min stora glädje låg ”No One Lives Forver” under julgranen det året och det gjorde mig absolut inte besviken.

pic500x334_nolf
Huvudkaraktären i ”The Operative: No One Lives forever” är agenten Cate Archer.

”The Operative: No One Lives Forever” är en förstapersonsskjutare som släpptes år 2000 av Fox Interactive och utvecklades av Monolith Productions. Det utspelar sig under 1960-talet och man spelar som Cate Archer, en agent som arbetar för UNITY. Detta beskrivs som en hemlig internationell organisation i Storbritannien men närmare information om UNITY avslöjas inte. Spelet var på flera sätt nytänkande och innovativt för sin tid, framförallt i sin flexibilitet. ”No One Lives Forever” öppnade möjligheten för spelaren att lösa sina uppdrag på flera olika sätt, antingen genom att smyga sig igenom banorna, eller att köra en Rambo och gå in med en AK-47:a i högsta hugg och skjuta allt man ser. Detta var absolut inte speciellt vanligt för samtida förstapersonsskjutare och denna valmöjlighet i ett annat relativt linjärt, rakt-på-sak-spel skapade därmed begäret att vilja spela om spelet gång på gång för att hitta nya lösningar på samma problem. Båda spelstilarna har sin charm men man missar mycket av ”No One Lives Forevers” egentliga briljans, dialogen, om man väljer det senare.

”No One Lives Forever” är på många sätt en komedi och spelar ofta på traditionella klichéer från populära spionfilmer. Detta helt utan att ta bort från handlingen eller förlöjliga spelupplevelsen. En stor del av humorn gömmer sig i dialogen mellan fienderna och dessa täcker alltifrån en vetenskapsman som är frustrerad över varför han inte kan få sin get att sprängas till två skurkar som diskuterar korrelationen mellan det höga ölintaget hos kriminella individer och hur sociala konstruktioner har påverkat deras karaktärer. Det är briljant, smart humor som varken sätter sig över eller under spelaren, den är tilltalande för alla. Jag vill även hävda att dessa typer av spel inte skapas idag. Humorspel är ofta ingen högsatsning, och framförallt inte humoraspekter i förstapersonskjutare. Inte för att ”No One Lives Forever” ens hade en like vid den tid då den släpptes. Det som närmast kan liknas vid det humoristiska fokus spelet har är peka-och-klicka-spel som ”Sam & Max” eller ”Grim Fandango”. Det är framförallt detta som gör ”No One Lives Forever” så oerhört unikt.


Fienderna i spelet är förvånansvärt smarta och om det är en ordentlig utmaning att smyga sig igenom spelet utan att trigga alarm.

Som nämnt låter ”No One Lives Forever” spelaren hitta olika sätt att ta sig igenom sina uppdrag. Genom spelets gång introduceras även ”gadgets” med specialfunktioner, mycket likt de som porträtteras i Bond-filmer, som kan förändra en speltaktik. Detta varierar mellan alltifrån en parfymflaska med sömngas till en vätska som får lik att försvinna. Dessa prylar uppmanar till att spela om redan avklarade uppdrag med hjälpmedel som kanske ännu inte var introducerade under första spelomgången. I flera uppdrag har Monolith Productions även konstruerat platser som är oåtkomliga för spelaren utan en viss funktion som kommer i ett senare skede. Även det ger spelaren en känsla av att vilja återvända och ta del av den information som de gick miste om under första spelrundan.


”No One Lies Forever” har många Bond-lika hjälpmedel som till exempel parfymflaskan med olika paralyserande gaser.

Förutom detta är det intressant hur ”No One Lives Forever” har behandlat det faktum att deras huvudkaraktär är en kvinna under sextiotalet. Som förmodligen är bekant var inte denna tidpunkt den mest frigjorda ur feministisk synpunkt och vad som gör mig glad är att spelet inte ens tvekar på att ta upp detta. Faktumet är där från första scenen och är sedan en genomgående poäng genom hela spelet. Cate Archers kompetens blir ständigt ifrågasatt på grund av det faktum att hon är en kvinna och flera diskussioner behandlar den feministiska rörelsen vars framfart startade under 60-talet. Detta helt utan att göra Cate till ett offer eller ta bort från spelets egentliga handling. Kommentarer som ”jag var inte medveten om att jag skulle behöva sitta barnvakt på detta uppdrag” och ”dem skickade en kvinna?!” är återkommande och får spelaren att verkligen känna den frustration som Cate skulle ha känt. När hennes smarta, snabba, svar sedan kommer som en pisksnärt vill jag bara sjunga hallelujah och bygga en altare i min lägenhet tillägnad Cate Archer.

Visuellt är ”No One Lives Forever” inget att hurra över, dess grafik är sedan länge utdaterad, men detta är lätt att överse med ett sådant varierande, roligt, spännande och oerhört välskrivet spel. När det kommer till konceptkonsten och designen av banor och karaktärer har dock Monolith slagit huvudet på spiken. Miljöerna är oerhört välgjorda och kläderna samt människorna känns väldigt tidsenliga. Har ni inte ännu haft nöjet att testa på ”The Operative: No One Lives Forever” rekommenderar jag det starkt och uppmanar er också att testa på dess uppföljare ”No One Lives Forever 2: A spy in H.A.R.M.’s way”. Ett litet tips är dock att plocka upp det till PC istället för till Playstation 2 då snabbsparfunktionen är något du verkligen kommer att ha användning för.