Artikel: Retrotrippen – The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Den här veckan backar Johan tillbaka till sin barndom och minns vad som av många kallats det bästa TV-spelet någonsin: The Legend of Zelda: Ocarina of Time.

När jag blev tillfrågad att skriva en nostalgisk artikel om valfritt spel som betytt mycket för mig när jag var yngre så var valet självklart. Inget spel ger mig så mycket nostalgisk glädje som ”The Legend of Zelda: Ocarina of Time”. Att säga något om Ocarina of Time är svårt – allt har förmodligen redan sagts, spelet har hyllats och höjts till skyarna gång på gång, vunnit utmärkelse på utmärkelse, och när folk pratar om det är det inte ovanligt att de använder ord som ”genialiskt” och ”mästerverk”. Det blev så stort och omtalat när det släpptes att i stort sett alla som spelade TV-spel under slutet av förra milleniet har någon form av relation till Zelda, och jag är inget undantag.

Jag tillhör 90-talisterna, och växte således upp någonstans i mellanrummet mellan ett flertal fantastiska konsoler. Mina första spelminnen är från mina föräldrars gamla NES, och jag minns både denna konsol och dess uppföljare Super Nintendo med mycket värme. Spelandet blev dock en helt annan sak för mig strax efter att Nintendo 64 lanserades. Om jag minns rätt så var året 1998, jag var åtta år gammal och såg det numera uråldriga och bortglömda TV-och dataspelsprogrammet ”Sajber” på SVT. Jag hade följt programmet med stort intresse sedan jag upptäckte det, och när de visade trailers för kommande spel så satt jag i sedvanlig ordning klistrad så nära skärmen att mina ögon inte bara riskerade att bli fyrkantiga, utan även börja knastra med brusljud och lysa elektroniskt.

På skärmen visades bilder av en ung pojke som sprang omkring i grön tunika, öppnade skattkistor och slogs mot monster. Det var första gången jag kom i kontakt med spelserien The Legend of Zelda på allvar, och jag blev trollbunden med en gång. När jag fick möjligheten att spela Ocarina of Time för första gången visste jag att jag var frälst för livet, och aldrig någonsin skulle glömma upplevelsen av att träda in i Hyrule. En ganska överdådig tanke för en pojke som inte ens börjat mellanstadiet, men likväl sann. I dagsläget sexton år senare är spelet fortfarande det mest magiska jag upplevt på en konsol, och jag har tappat räkningen på hur många omspelningar jag gjort genom åren.

Någon detaljerad genomgång av spelet behövs nog inte, i likhet med de tidigare spelen i Zelda-serien går spelet ut på att träda in i rollen som Link, ge sig ut på äventyr och rädda både prinsessan Zelda och hela världen. Det är storslaget, händelserikt och oerhört fängslande. Ocarina of Time är ett av de få spel som i mina ögon gjort allting rätt. Hyrule är en vacker och helt underbar plats att springa omkring i, med mängder av platser att upptäcka och utforska. Handlingen börjar som den ofta gör i Zelda-spel högtidligt men samtidigt oskyldigt. Link är en pojke som lever bland det evigt unga Kokiri-folket i deras skog, och han väntar på dagen han, i likhet med alla andra i skogen, skall få sin fe. När hans fe äntligen dyker upp, gör hon det högljutt, och med information som utgör startskottet på ett äventyr som kommer utspela sig i världens alla hörn, böja både tid och rum och förändra Links liv för alltid.

Kokiri_Forest

Kokiri Forest – Links fridfulla barndomshem.

Och äventyret är verkligen gripande. Det börjar som sagt ganska oskyldigt, men blir snabbt både storslaget och mörkt. Formulan för att föra handlingen framåt är inget nytt för inbitna Zelda-fans; det gäller att klara sig igenom olika ”tempel” som alla har sitt eget tema. I de olika templen finns alltid en särskild skatt som är till för att göra det möjligt att lösa de pussel som måste bli lösta för att ta sig fram till den slutgiltiga bossen. Det är en spelstil och en mekanik som flyter på bra, känns intuitiv och framförallt rolig. Bossfighterna är alltid maffiga, och både de och templens svårighetsgrad ökar successivt genom spelets gång för att se till att man inte blir uttråkad. Detta kan leda till både frustration och ilska emellanåt (jag skulle kunna nämna Vattentemplet här, men jag låter bli av hänsyn och respekt till alla er som genomlidit den mardrömmen. Vi pratar inte om det, det är bäst så.), men det är alltid underhållande, till och med när en del av ens hjärna mest av allt vill kasta kontrollen genom TV-skärmen.

Och när jag ändå är inne på spelmekaniken så känner jag att jag måste nämna tre saker som utgör en stor del av charmen med Ocarina of Time för mig:

För det första – Ocarinan. Det framgår redan av spelets titel att den är viktig, och att ge ett intrument såpass mycket utrymme och betydelse som Ocarina of Time gjorde är något som jag verkligen uppskattar. Det är väldigt givande att lära sig nya sånger och kunna använda dem från allt till att teleportera sig, ändra väder eller till och med skifta tid på dygnet.

För det andra – Tidsresorna. För de som inte spelat Ocarina of Time så vill jag inte avslöja alltför mycket, men tidsresor är en central (och sjukt häftig) aspekt i spelet. För att rädda Hyrule måste du upprepade gånger färdas bakåt och framåt sju år i tiden, vilket tar dig mellan barndom och vuxenliv, mellan lekfullhet och allvar, mellan ljus och mörker. Det är en av de mest fascinerande delarna av hela spelet, och skapar ett fascinerande djup som gör världen och dess karaktärer ännu mer levande.

Det ståtliga Temple of Time, platsen där samtliga av spelets tidsresor äger rum.

För det tredje – Epona. Epona är Links häst, och är tekniskt sett ett helt valfritt moment i spelet. Man behöver inte skaffa sig tillgång till henne, men att säga att Link inte behöver Epona är lite som att säga att en Jediriddare inte behöver en ljussabel. Att rida på Eponas rygg tvärs över Hyrule Field är en helt fantastiskt upplevelse, och det kortar dessutom avsevärt ned tiden man behöver spendera med att ta sig från plats till plats.

Förutom en fängslande handling, bra spelmekanik och vackra miljöer har spelet ett soundtrack som ansetts vara så mästerligt och vackert i sin produktion att det satts upp flertalet konserter över hela världen där symfoniorkestrar framfört musiken inför mängder av hängivna lyssnare. Det som är mest fängslande för mig är dock karaktärerna som Link stöter på under sitt äventyr – från den hjälpsamma (och stundtals sjukt irriterande) kompanjonen Navi, till den ondskefulle och maktgirige huvudondingen Ganondorf, den nästan läskigt ihärdiga brevbäraren och den smått svävande men glada hästflickan Malon, för att nämna några.

b9a0250cb09356db4ca1d664c7959f18-navi-the-legend-of-zelda-ocarina-of-time

Navi – älskad och hatad; ofta samtidigt (”Hey!” ”Listen!”).

Jag skulle kunna skriva betydligt mer om Ocarina of Time än vad jag gjort, det är ett spel som inspirerar mig mer än de flesta andra och det finns mycket att säga och reflektera över (Gav någon mig tillräckligt betalt så skulle jag utan tvekan skriva en doktorsavhandling). Men egentligen behövs det kanske inte sägas så mycket mer. Spelet är enastående. Det är underbart, fängslande och vackert. Ett av spelhistoriens mästerverk, och har du inte spelat det så bör du göra det omdelbart. Seriöst, stäng ned webbläsaren och spela. Sätt igång. Du kommer tacka mig.

1970/01/01