Artikel: Retrotrippen – Resident Evil 3: Nemesis

Följ med tillbaka till Raccoon City när Simon minns det första spelet som skrämde honom från vettet.

Jag har aldrig gillat skräckspel. Att nästan göra nummer två i soffan klockan ett på natten för att ett monster med rakblad till armar rusar efter mig genom en sparsamt upplyst korridor, har liksom aldrig hållit något slags underhållningsvärde för mig. Visst, jag förstår hela grejen, det gör jag. Känslan av sårbarhet, att ständigt vara på helspänn och aldrig veta vad som gömmer sig bakom nästa hörn eller dörr. Adrenalinkicken när monstret väl visar sig och det plötsligt blir en kamp om överlevnad. Många av de bästa skräckspelen genom tiderna är även de spel som levererat den tyngsta atmosfären, i alla kategorier. Jag förstår därmed tjusningen, men har själv aldrig riktigt sett det som min form av underhållning.

Därför är det kanske konstigt att ett av de bästa spelen från min barndom är just ett skräckspel, nämligen Capcoms trea i deras välkända ”BioHazard”-serie, eller ”Resident Evil” som den heter hos oss. Ännu konstigare är väl kanske att jag klassar detta spel högre än många andra fantastiska spel under den här perioden, som också var betydligt mer barnvänliga och därmed passande för min ålder. Jag antar att jag var betydligt modigare då än jag är nu.

För er som inte minns vad som händer i spelet, eller kanske inte är särskilt bevandrade i spelserien, kan jag berätta att du tar rollen som Jill Valentine, en av poliserna som överlevde herrgårdsincidenten i det allra första spelet. ”Resident Evil 3” tar vid under ungefär samma tid som tvåan, och utspelar sig i den av serien legendariskt ökända staden Raccoon City. T-viruset som utvecklades av det ondskefulla företaget Umbrella Corporation i första spelet har nu spridit sig till staden, vars befolkning numera enbart består av vandrande lik och ännu mindre gemytliga varelser. För att göra saken värre har staten bestämt sig för att bomba staden med kärnvapen, en lösning som känts vettig om det nu inte vore så att Jill var kvar där. Direkt från början startar alltså en desperat flykt, som kommer ta Jill genom klocktorn, tunnelbanor, bensinstationer och inte minst stadens mysiga polishus.

re3-1

Raccoon City har sett bättre dagar.

Låter det som en trevlig premiss? Vad skulle du säga om jag berättade att du även förföljs av en två och en halv meter lång dödsmaskin i rock? För det gör du. Möt Nemesis, spelets antagonist och tillika mardrömsbränsle. Ett av de minst trevliga resultaten av Umbrellas experimenterande med T-viruset. Anledningen till att den här solstrålen förföljer Jill är att han blivit programmerad att ta kål på alla S.T.A.R.S-medlemmar, alltså den insatsstyrka som bland annat Jill var en del av. Detta för att undanröja alla vittnen som kan binda Umbrella till incidenten i herrgården under det första spelet. Detta visste jag inte när jag var nio år. Det enda jag visste då var att han skrämde mig från vettet. Kommer ni ihåg att jag skrev att en av skräckspelens största tjusningar är känslan av att aldrig känna sig riktigt säker? Att alltid undra över vad som finns runt nästa hörn eller dörr? Nemesis vet detta. Det är därför han har för vana att dyka upp när du minst anar det, när du känner dig som mest säker. Lägg till ett monstruöst läte som inspelat från den djupaste helvetesavgrunden vilket låter ungefär såhär: ”STAAAARRRSSS”, och du har en av spelvärldens läskigaste monster, alla kategorier. Glömde jag nämna att han bär runt på en raketkastare?

Även om Nemesis plötsliga inträden säkerligen var skriptade kändes det aldrig så. Det kändes alltid som att han kunde dyka upp var som helst, när som helst, och han står som en ständig påminnelse om att Jill aldrig är säker i Raccoon City. Att han alltid drevs av sin programmering att söka upp just Jill gjorde även det att jag som spelare kände mig extra förföljd och skräckslagen. Det mest läskiga var dock att han kunde förfölja dig genom sektioner i spelet som skiljdes av laddningstider. I de flesta spel har en laddningstid alltid betytt säkerhet, en stunds vila från faran som lurar bakom nästa dörr. Inte i ”Resident Evil 3”. Nemesis bryr sig inte om en sådan petitess, utan fortsätter att jaga dig tills du antingen fällt honom för stunden med dina vapen eller sprungit igenom en viss port eller dörr. Att ta striden med monstret är heller inte det den bästa strategin i längden då det krävs en ohållbar mängd med ammunition att få Nemesis på fall, och sådant finns det inte särskilt gott om. I alla fall inte på de högre svårighetsgraderna. Fyller du honom med tillräckligt mycket bly kan det dröja ett längre tag innan han dyker upp igen, men jag lovar dig att han kommer tillbaka. Och glad är jag ändå för det, konstigt nog. Det var ändå han som gjorde ”Resident Evil 3” unikt för sin tid, och även placerade det som mitt absoluta favoritspel i serien (du läste rätt, före den fenomenala fyran). Ingen antagonist har ens kommit i närheten av att frambringa den känsla av utsatthet och stress som jag kände när Nemesis uppenbarade sig, även om jag tror att monstren i ”Amnesia” skulle knipa den platsen om jag bara vågade spela det spelet nu.

resident_evil_3__nemesis-1207447

Ögonblicket innan ”Game Over”-skärmen poppar upp.

Något annat som ”Resident Evil 3” gör rätt är musiken. Jag minns särskilt de kalla och förebådande pianostråkarna i spelets ”Safe Rooms”, platserna där Jill kan spara spelet och byta utrustning samt de enda garanterat säkra rummen i spelet. Även om jag var säker där inne blev jag genom musiken ständigt påmind om att detta inte spelade någon roll. För Nemesis väntade där ute, och någon gång var jag tvungen att återigen möta honom. Även resten av spelets soundtrack är fantastiskt, och gemensamt för samtliga ljudspår är att de verkligen lyckas cementera känslan av hopplöshet, skräck och ond bråd död.

Har ni inte spelat igenom spelet kan jag bara rekommendera det varmt. Utöver den absolut fantastiska Nemesis bjuder Jills resa även på roliga pussel, en story med intressanta karaktärer samt varierade omgivningar. Det råder även ingen brist på andra motbjudande styggelser som gärna tar en bit av Jill till lunch, middag och kvällsmat. Spelserien må ha sett sina bättre dagar, men jag kommer alltid minnas tiden då den verkligen stod för blöta byxor och sömnlösa nätter.