Artikel: Retrotrippen: ”Pokémon”

Vem visste att ett spel baserat på en pojkes fascination med att samla insekter skulle bli startskottet för en av världens mest framgångsrika spelserier? Simon är i vilket fall extremt glad att det blev så.

Som pojke drömde Satoshi Tajiri om att bli entomolog, en dröm född från hans nästintill galna insektintresse, ett intresse som i hans kompiskretsar belönade honom med smeknamnet ”Dr Bug”. Det han inte visste var att hans intresse att leta upp och samla på insekter skulle leda till skapandet av en av de största spelserierna genom tiderna, och ett av mina absoluta favoritspel någonsin:  ”Pokémon”. Seriens enorma popularitet skulle komma att leda till både en enormt framgångsrik TV-serie, samt ett av världens mest populära samlarkortspel baserat på exakt samma koncept som det ursprungliga Game Boy-spelet. I skrivande stund har det släppts sex generationer av spel i huvudserien, med en mängd olika nyversioner och sidospel som ”Pokémon Snap” och ”Pokémon Stadium”. Dessutom har seriens senaste tillskott, ”Pokémon X and Y” till Nintendo 3DS, från och med april 2014 sålts i över 12 miljoner exemplar världen över.

Vad som gjorde spelet till en sådan omedelbar framgång världen över är svårt för mig att svara på, men jag kan definitivt sätta ord på varför just jag föll helt pladask för Tajiri och Game Freaks monstersamlarspel. För min del så spelade ”Pokémon”, i större grad än något annat spel, på min upptäckarlusta. Hela spelets premiss bygger på att du som ung pojke skall bege dig ut i världen och upptäcka både den och dess invånare, och även vem du själv är. Från första början uppmanas du till att utforska din omgivning, upptäcka nya Pokémon och utmana dig själv. Det målas upp en värld fylld av mystiska platser och monster, en värld fylld till bredden med möjligheter. Grundpelarna för ett storslaget äventyr, med andra ord. Vilken ung människa skulle inte lockas till en sådan värld? Lägg till att ”Pokémons” grundkoncept även spelar enormt mycket på samlarglädje, (en inneboende drivkraft hos de flesta) och min kärlek till spelet var ett faktum. Varje gräsplätt gömde nya möjligheter att utöka min samling, varje grotta likaså. Jag tog alla chanser jag fick att fylla mitt Pokédex, och med 150 olika Pokémon att hitta var detta ingen lätt utmaning. Varje sekund var dock helt underbar. Tajiri lyckades verkligen med att framföra den känsla av upptäckarlusta som han måste känt varje gång han dök ned i en ny buske i jakt på nästa insekt.

03d636_3514324

Själv spelade jag ”specialversionen” ”Pokémon Yellow” i vilken du fick börja med toksöta Pikachu.

Inte nog med detta, ”Pokémon” var även ett grymt snyggt spel, med spännande miljöer och fantasifullt designade monster. Även musiken var enastående, med allt från de fartfyllda låtarna som spelades under spelets strider till min personlig favorit: det blodisande ljudspåret i kusliga Lavender Town, hem till den lika kusliga Pokémon-kyrkogården.

Förutom samlandet var striderna det mest beroendeframkallande med spelet. Anledningen till detta var hur det konstant lockade dig med nya nivåer på dina Pokémon, vilket i sin tur ledde till att de fick nya förmågor. I vissa av dina monsters fall innebar det även att de utvecklades till nya och starkare Pokémon vid vissa bestämda nivåer. Det något simplifierade sten/sax/påse-systemet som de olika typerna av Pokémon förde med sig var helt tillräckligt, det var varken för utmanande eller lätt för en den unga pojke som jag var. Det fanns helt enkelt ALLTID något mer att göra, något nytt att uppnå, och till skillnad från de flesta andra spel kände jag aldrig att jag tröttnade på Game Freaks mästerverk. Timmarna flöt förbi medan jag spenderade tiden med att fånga Pokémon, träna dem, och sedan använda dem för att besegra andra tränare. Tröttnade jag mot förmodan på detta kunde jag alltid spendera tid i spelets kasino för att kunna vinna olika priser, eller bjuda hem en vän för att se vem som verkligen var den bästa monstertränaren. Pokémon är helt enkelt ett av de mest beroendeframkallande spelen jag någonsin spenderat tid med, av goda skäl.

shAER

”Pokémon” var inte överdrivet avancerat, men det gjorde inget. Tvärtom var det bara positivt.

Att kunna få spela ett så fulländat spel, dessutom med friheten som en bärbar konsol innebar, utgör fortfarande ett av mina bästa spelminnen till den här dagen. ”Pokémon” är helt enkelt ett av de bästa spelen jag haft nöjet att spela, och även ett av de spelen som introducerade mig till mediet som helhet. Satoshi Tajiri och Game Freak – jag kan inte tacka er nog.