Artikel: Förhandstitt av Torchlight 2

Hur kommer Runic Games att klara av kampen mot Diablo III?

När jag sätter mig ned med Torchlight 2 och startar upp det för första gången, har jag egentligen ingen aning om vad jag ska vänta mig. I ärlighetens namn så spelade jag aldrig första spelet, och har inte direkt kunnat sätta pulsen på det och bilda mig en uppfattning. Allt jag visste var att det var ett action-rpg i samma stuk som Diablo, och att grundarna av Runic Games är tidigare anställda hos Blizzard. Så vad är det jag möts av, en glad eller en sur överraskning?

Första mötet

När jag startar spelet kastas jag in i menyerna, väljer karaktär och är igång, eller så känns det i alla fall. Allt är utformat på ett väldigt smidigt sätt, vilket gör att det känns som att du är igång med ett enkelt klick. När jag i själva verket hunnit med att välja klass, husdjur, anpassat utseende och skapat mitt spel.

Det finns fyra klasser att välja på, Engineer, Outlander, Berseker och Embermage. Alla bjuder på sina olika karaktäristiska specialiseringar där, Engineer är den mer tekniskt drivna, Outlander förlitar sig på vapen, Berseker på sina muskler och Embermage på magi. Personligen spelar jag med den sistnämda, en kvinnlig magiker med brutala krafter.

Utöver att sedan fixa till sitt utseende efter eget önskemål, måste man välja ett husdjur. Här finns det sju stycken olika att välja på, katt, iller, bulldog, hök, panter, varg och en
märklig kombination av en velociraptor och en struts. Vid min sida finns en bulldog, och han är en magikers bästa vän. Utan att gnälla det minsta bär han mina saker, slåss, försvarar och springer tillbaka till staden för att sälja diverse skräp jag inte behöver.

Ut i friska luften

Nu när karaktären är klar skickas vi ut i den slumpmässigt generarade världen. Här tar spelet fart på riktigt, och om man som jag är van vid ett mer långsamma tempo i sådana här spel, blir det här en total omvänding. Till en början upplevs det som att karaktären far omkring nästan okontrollerat över skärmen, och dialoger med NPC:er rullar förbi snabbare än man hinner säga ”tjena”. Spelet utgår ifrån att du har spelat den här typen av spel innan, och kanske att du har spelat första spelet. Men trots att det blir rörigt och lite väl snabbt tempo i början, så följer det samma formula som det återkommande Diablo, att vem som helst kan sätta sig ner och spela det. Har du då dessutom spelat liknande spel så är du igång på nolltid. Här känner vi igen allt, samma kontroller,inventory och grundmekaniker. Allt har förvisso sin egna stil och grafiska formgivning, men grunden är den samma. Man springer omkring, i en ganska linjär värld, åta sig uppdrag och slaktar tonvis med monster, samtidigt som man går upp i nivå. Utefter att karaktären går upp i nivå, kan du sy dina färdigheter och attribut för att anpassa din spelstil. Ett väldigt enkelt recept som lätt gör att spelet blir beroendeframkallande.

Tillskillnad från första spelet så känns Torchlight 2 som gjort att spelas med vänner. Då första spelet inte hade stöd för multiplayer, och när de nu i andra spelet brassar på med både spel över internet och det nu nästan utdöda lanstödet, känns det som att de har byggt spelet för flera. De olika attackerna hos klasserna känns utformade för att enkelt kunna arbeta i lag, för att ta ned starkare fiender och bossar.

Världen vi kastas ut i är som vi sett på bild och i filmer, sparsmakat tecknad, en grafisk stil jag personligen inte föredrar, men efter en stund växer det och ger tillsammans med ljud och musik, en egen identidet till spelet. Det är Matt Uelmen som står bakom det vi hör i Torchlight 2. Han har tidigare arbetat på Blizzard och gjort ljuddesignen till bland annat Diablo 2. Det märks, precis som ljudet och musiken i D2, är det briljant. Avskalat, simpelt och jordnära. Även om grafiken säger barnspel, så gör de ondskefulla tonerna i musiken att det blandas upp till ett fräscht men retrodoftande paket. Visst känns en del av ljuden lite väl bekanta, men när det tillför så pass mycket för spelet i en positiv bemärkelse, gör det mig ingenting alls.

Viktigt att säga är att det är en beta som har testats, och mycket kan ändras på vägen. Det finns i dagsläget många buggar av olika slag, där det som stört mig mest är att man med jämna mellanrum, fastnar i väggar. Trots det är helhetsintrycket att Torchlight 2 kommer att bli ett väloljat spel, som har stor potential att bli en riktig partyhöjare på lanet. Då utvecklarna med fingertoppskänsla lyckats kombinerar den barnsliga grafiken med vågor av blod, märkliga monster, fantasy, skumma karaktärer och lysande ljud. När det dessutom är utlovat att finnas mod-stöd, misstänker jag att fansen av första spelet, mer eller mindre kommer att äta upp tvåan. När det väl släpps kanske det blir en frisk storm efter suset av Diablo 3, hur som helst så kommer jag helt klart att göra ett återbesök. Torchlight 2 är ett spel värt att hålla ögonen öppna på, och det kan förhoppningsvis bara bli bättre.